Det var länge sedan något skrevs här, och jag hade väl hoppats någonstans att ha ett roligare ämne när jag väl kom mig för att skriva igen.
Så ville inte tingen....
Jag är snart 48år gammal, har levt drygt halva mitt liv (eller nästan hela) och har ännu aldrig i mitt vuxna liv mött riktig sorg.
Jag har naturligtvis sörjt en hel massa saker i livet, brustna relationer, förlorade pengar och företag, men jag har hittills varit förskonad från att förlora dem som står mig nära.
Min farmor och farfar dog när jag var för ung att riktigt förstå, och min mormor försvann mer eller mindre ur mitt liv på annat sätt innan hon dog, så det är liksom bara mina föräldrar kvar där.
Men plötsligt en dag så händer det!
Om så i ett lite oväntat sammanhang...
Steve Jobs var en stor man, därom är nog alla överrens.
Han kanske inte uppfann allt själv, och kanske inte hans företag heller, men hans anda och visioner guidade ett konkursmässigt företag till att bli jordklotets högst värderade bolag (i reda pengar), och företagets produkter förenklade livet för väldigt många människor tror jag.
För min egen del så drömde jag om Apples datorer redan då den första serieproducerade maskinen såg dagens ljus, men väntade av olika skäl ända tills den berömda iPoden gjorde sin entré innan jag gav mig in i Applevärlden. Sedan dess har jag nog gått från att vara en ordinär musiklyssnare till en tvättäkta mactaliban :-)
På många sätt har naturligtvis företagets produkter förenklat och förbättrat även mitt datorliv, annars skulle jag väl aldrig köpt dem. Men det är ändå inte där sorgen finns, den delen kommer leva vidare.
Jobs var i sig själv en karismatisk man, som kanske talade till mitt hjärta på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Jag delar inte alla hans affärsvärderingar, men grundvärderingen ikring just teknik (som är en stor del av mitt liv) delar jag fullt och fast, och även om jag inte såg upp till honom som mentor så kan jag bara drömma om att äga en bråkdel av hans karisma.
Jag sörjer Jobs!
Jag sörjer honom på riktigt!
Jag sörjer honom på ett sätt som förlamar och som gör ont..
Jag vet inte varför, men så är det, och jag bävar för den dagen någon som står mig nära på riktigt skall gå hädan...
Att det sen har varit en skitdag för övrigt hör kanske inte hit, men det gör ju inte tingen roligare, men för min egen skull så avslutar jag med ett citat som så väl beskriver den man han var för mig:
"Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart."
Hej och välkommen till det nya hvid.se!
